Svenska Hickorymästerskapet, Landeryds golfbana

Regnet över det åttonde Svenska Hickorymästerskapet, som vi spelade hos Landeryds GK, var det värsta som slagit ned på en hickorytävling i modern tid.

Det sa hickoryveteranen Ron Beatt. Han är från Skottland, så han borde veta. I sju år har vi fått vara så gott som torra. Nu fick vi alla årens blöta på en gång. Det hindrade inte golfen. Herrarnas mästerskap blev mycket tätt och avgjordes först efter tävlingens sista putt. Peder Kruse höll undan tack vara två skickliga räddningar från en bro och en vägbank på de sista hålen. Han är nu den ende bland herrarna som har två inteckningar på vår trofé. Maja Thermaenius tog sin tredje titel på fyra försök.

Chris Homer, vår mästare från Torslanda 2002, skänkte en trofé till handicaptävlingen. Han tog genast tillbaka sin gåva, med 73 nettoslag.

Atmosfärpriset gick till Ceciliorna Onell och Moreno – eller ska vi kalla det tapperhetspriset denna gång. De bar kläder som Margaret Scott (mästarinna i Storbritannien på 1890-talet) och Joyce Wethered (1920-talet) hade känt sig hemma i. Men dessa två hade nog inte gått ut i sådant väder.
Vi kunde inte dela ut Jörgens och Pehrs pris till den spelare som vi alldeles särskilt vill ska komma tillbaka nästa år. Trofén stod hemma hos Anders Runfelt, som själv var i Småland för att spela ett mästerskap för lag med tre generationer ur samma familj. Det är giltigt förfall. Han är välkommen i år i stället. Ingen ville ställa upp i tävlingen för moderna klubbor. Så den har vi nu lagt ned.